Mannen utan plan

Jag lyssnade i morse på det nya avsnittet av Vår värld med Jens Andersson. Att lyssna på Jens är lite som att lyssna på väderleksrapporten. Man får berättat för sig hur väder och vind tett sig den senaste tiden, och hur det kan tänkas se ut framöver. En serie omständigheter skildras och förklaras, men det påverkbara lyser ofta med sin frånvaro.

Så fortsätter det fram till ungefär minut 46 in i det knappt timslånga avsnittet. Då får Jens frågan om vilka hans tre högst prioriterade åtgärder är för 2020 och svarar följande:

1) att fixa villkorstrappan

2) att vinna cupen

3) att ha en framgångsrik höst sportsligt

Vad gäller den första punkten, att fixa villkorstrappan, vidareutvecklar Jens sina tankar för oss lyssnare. Överst på punktlistan för denna fråga, förklarar Jens, finns tanken om att förmå regeringen att tillsätta en nationell samordnare. Frågan är om han, eller styrelsen för den delen, satt sig in i vad det i så fall innebär. Det finns i dag ett 50-tal nationella samordnare under regeringen. De är så många att det snart skulle behövas en nationell samordnare för alla nationella samordnare, som Erik Fichtelius konstaterade i Fokus härommånaden.

Om vi tar ett par andra exempel på tillsatta nationella samordnare: den nationella samordnaren för kvalitet i äldreomsorgen som tillsattes förra månaden, november 2019, ska redovisa sitt arbete i juni 2021. Den nationella samordnaren för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa fick drygt tre år på sig vid tillsättningen 2015 och slutredovisade sitt arbete i januari 2019.

Hur ska man “fixa villkorstrappan” under 2020 med en åtgärd som vanligtvis tar flera år att genomföra, och som i det här fallet inte ens är påbörjad? Att tillsätta en nationell samordnare är inte nödvändigtvis någon dum idé, men det blir samtidigt en avsättningsyta för att låta långsamma kvarnar tröska igenom frågan. På kortare sikt är det mer sannolikt att komma åt frågan på andra sätt, exempelvis förvaltningsrättsligt.

Vad gäller de andra två åtgärderna på Jens topplista, att vinna cupen och att ha en framgångsrik höst sportsligt, så kan man fråga sig i vilken utsträckning klubbdirektören kan påverka de sakerna mellan nu och då. Han är ju varken spelare, tränare eller sportchef, utan hans arbete handlar om att både tänja och sätta de långsiktiga ramar som skapar förutsättning för kortsiktiga sportsliga resultat. Frågan är vilka konkreta handlingar som ryms inom hans roll vad gäller de två punkterna, egentligen? Klubbdirektörens verkningsgrad lär vara högre — och mer välbehövlig — på andra håll.

Så två av de tre punkter som står högst upp på hans åtgärdslista för året handlar mest om att sitta på läktaren som oss andra och hoppas på det bästa, om jag inte har missuppfattat rollfördelningen inom klubben.

Till hans försvar kan sägas att svaret lät improviserat. Men det är möjligen en del av problemet också.

Detta är en opinionstext bland många på 2091.se och uppfattningarna som uttrycks är skribentens egna.